Behovet av att vara behövd

"I want to do more in this world than just live in it."

Nu när min 30-årsdag närmar sig med stormsteg (3 mån kvar) är standardfrågan allt som oftast ”Har du någon ålderskris då?”. Har jag det? Egentligen så nej, det har jag nog inte. Trettio är inte en särskilt hög ålder och dessutom vill jag tycka att det inte är något fel i att bli äldre. Många saker i livet blir faktiskt lättare... Kan önska att vi levde i ett samhälle där vi kunde värdesätta åldrandet mer, inse vilken vishet och insikt som kommer med åren. Men istället blir åldrandet lätt något fult, skamligt och icke önskvärt, något som till varje pris ska bekämpas. Åh vad jag hade gillat om vi hade en gammal skrynklig tant som folk gick och rådfrågade om vardagsproblem, är säker på att man hade fått många kloka råd. :)

Om jag ska prata om en kris så handlar den snarare om min livssituation, var jag befinner mig och var jag hellre hade velat vara. Det är det här med att leva ensam, inte ha någon egen familj och inte en livspartner vid sin sida. Inte ha några som självklart tillhör mig. Och som faktiskt behöver mig. Jag har flera underbara vänner, jag har mina älskade föräldrar och systrar. Men alla lever i sitt sammanhang, alla har sitt, sina egna. Och jag önskar jag hade något mer än mig själv.

Nog kan jag le lite när småbarnsföräldrar beklagar sig över sina uppmärksamhetstörstande avkommor som inte ens låter dem gå på toaletten i fred. Och nog kan jag ligga och dra mig lite extra länge en ledig morgon och tänka på vilken omöjlighet det skulle vara om jag hade ett litet barn att ta hand om. "Passa på och njut av all tid och frihet du har nu", kan människor säga när jag berättar om min barnlängtan. Men det fungerar inte riktigt så. Mitt överskott av egentid gör att jag inte kan uppskatta den på samma vis som en sönderstressad småbarnsmor kan. Istället dyker tankar upp som "Hur känns det att vara så älskad och behövd att man inte ens får gå på toaletten i fred?"

 

Runt hörnet väntar meningslösheten, flåsar mig i nacken, tynger mig och gör mig ledsen och likgiltig. All min kärlek, all min vilja, allt mitt engagemang. Och sen ingen att ge det till. Det gör mig frustrerad när jag tänker på barn som finns därute, barn som känner sig ensamma, oönskade, oälskade. Utsatta barn, kanske det som ligger mig allra varmast om hjärtat. Jag tänker på att DE finns och JAG finns, och jag hade kunnat finnas för dem, men det går inte.

Jag vet inte hur. Och det får det att krypa i kroppen på mig. Att fylla trettio är ingen big deal, nej. Men att värdefull tid sipprar genom mina fingrar, tid som jag så gärna lagt på något annat, någon annan, gör mig faktiskt ganska ledsen.