lördag 28 september 2013

Att avsluta det man påbörjat

Har insett att jag är väldigt duktig på en sak - nämligen att påbörja nya saker. Dessvärre är jag väldigt dålig på att avsluta dem.

Tänker på alla böcker jag läst, men slutat halvvägs. Alla TV-spel jag spelat, men sen fastnat på något uppdrag och då lagt spelet åt sidan. Alla historier jag börjat skriva med ambitionen om att någon gång få klart en hel bok, men då inspirationen gett vika har berättelsen glömts bort. 

Det är nånting fruktansvärt ovärt med halvfärdiga saker. Tid som slösats bort utan att det lett till något resultat. Fast vadå, måste allt man gör resultera i något? Nej, självklart inte, men dessa saker blir till tid som inte räknas.

För om någon frågar mig om jag läst den och den boken, vad ska jag svara? "Ja, jag har läst den, men inte de sista 200 sidorna." "Jo, jag har spelat det spelet, men bara halvvägs, så avslöja inget om slutet i fall jag skulle få för mig att spela klart det i framtiden." Eller - "Ja, jag har skrivit en bok, fast bara två kapitel i den. Och man förstår nog inte så mycket av sammanhanget för det är scener mitt i boken. Allt annat av historien finns i mitt huvud."

Jag vill bli en sån som gör färdigt saker. Som inte har tusen halvfärdiga projekt. 
Sen är det alla de där sakerna jag vill göra men av någon anledning aldrig kommer till skott.


 VAD VÄNTAR DU PÅ, BÖRJA NU - IDAG!

Tja, jag har i alla fall bestämt mig för att läsa klart boken som ligger på mitt nattduksbord, även om den är lite småtråkig (Vattenmelonen av Marian Keyes). 
Det är ju i alla fall en början!

tisdag 24 september 2013

Svenskar är också människor

Fredrik Lindström var i Umeå igår med sin show "Svenskar är också människor." Kunde såklart inte låta bli att gå och titta, även om jag redan sett showen en gång då jag bodde i Stockholm *host* men det var ju ändå fyra år sedan.


Jag som älskar diskussioner om det svenska språket och om svenskar och svensk mentalitet blir alltid lika road av Fredrik. 
Fredrik menar att Sverige som kallar sig "Landet Lagom" egentligen är "Landet Extrem" på många sätt. T.ex. är vi det mest moderna och individualistiska landet i världen (enligt en undersökning gjord av World Value Survey). Låter toppen, eller hur? Men det har ju en baksida också  - vi är därmed även det mest traditionsfattiga landet och det mest ensamma (i alla fall om man ska räkna singelhushåll per capita). Just det här med att vara traditionsfattiga låter så dystert, men stämmer nog på många sätt. För hur många traditioner har vi svenskar egentligen kvar? Och varför behövs traditioner och högtider? Enligt Fredrik är det ett sätt för de tre olika grupperna av människor att mötas, att bindas samman. Vilka tre grupper? Jo - de som levat på jorden men nu är döda, de som lever på jorden just nu och de som inte är födda ännu. En fin tanke tycker jag, en tanke som ger mig känslan av att ingå i ett större sammanhang.

Det är lätt att tänka att Sverige är så fantastiskt på alla sätt vis och att alla länder borde eftersträva att bli som oss. Men är individualismen verkligen så fantastisk? Är vi inte väldigt många svenskar som ofta känner oss ensamma (mig själv inräknad)? Kan det faktum att vi är så moderna (= rationella, förnuftiga, har slutat tror på Gud osv) ha bidragit till att det är så vanligt med psykisk ohälsa, särskilt bland unga? Tror absolut att sekulariseringen fört med sig att många mår sämre. Religion har ändå den förmågan att ge folk mening i tillvaron, mening med livet. (Som Kristina sjunger till Gud i musikalen Kristina från Duvemåla: "Jag vore ingenting, jag vore ingenstans om du inte fanns.") Men det är svårt att få religionen att gå ihop med förnuftet och logiken, det tampas jag själv med.

Nä, kanske lagom är bäst trots allt. ;)

Åsså lite promotion: Om ni är intresserade av svensk mentalitet rekommenderar jag att gå och titta på Fredrik Lindströms show. Har ni inte möjlighet till det kan jag tipsa om de program han pratar in på radion i Sommar/Vinter i P1. :)

lördag 21 september 2013

Lycka är att ha en hund

Nelli flyttade in i torsdags. Hon ska bo här på prov i några veckor så får vi hur det funkar. Det tog inte lång tid förrän hjärtat smält, hon vet nog precis hur hon ska göra - krypa upp i knät och luta huvudet mot ens bröst, slicka lite på kinden, titta på en med två kolsvarta, nyfikna ögon. Men då är jag ju också svag för hundar, och andra djur också för den delen. 

Ett faktum: Jag älskar djur, är beroende av djur, och har svårt att leva utan dem under en allt för lång tid. Får abstinens.

Än så länge är jag i smekmånadsfasen när allt bara är mysigt och roligt, men jag förstår att det inte kommer kännas så pepp att alltid dra ut på en promenad i ur och skur (eller ännu värre -25 och snöstorm), eller kunna göra vad man vill när man vill för man har en hund och tänka på. Men i slutändan tror jag nog ändå det kommer va värt det. :)



torsdag 19 september 2013

RIP Kristian Gidlund



Det var ungefär ett år sen jag såg dig på tv för första gången. Du var med i nån talkshow, tillsammans med bl.a. Jan Guillou och Gunilla (hollywoodfru) Persson. De andra gästerna diskuterade makt och pengar och sen kom du och berättade att du var 29 år och snart skulle dö. Det blev sånna osannolika kontraster och stämningen förändrades. Tror alla fick sig en tankeställare, så även jag.

Jag började läsa din blogg, och har följt den sedan dess. I det första inlägget jag läste hade du skrivit om ditt barn i dina drömmar, det barn du längtade efter men aldrig skulle få. Det var så sjukt vackert och sorgligt på samma gång, och jag kunde inte låta bli att gråta. Jag tror du skulle ha blivit en underbar pappa. 

Livet är orättvist, cancer är orättvist. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du nu påbörjat en ny resa. En resa mot något nytt, spännande och helt fantastiskt.